Idag när jag kom till gymmet var det annorlunda stämning än vanligt. Lite mer glatt, lite mer öppet. Det var pensionärstid! Inte så att gymmet uttalat har vissa tider som är avsedda för just pensionärer, utan det har bara blivit så. Först tränar dom och sen dricks det obligatoriska 11-kaffet ute i receptionen/fiket. Mysigt!


I vanliga fall är det få personer som vill prata när de tränar, och få som ens säger hej. Dessutom verkar det finnas en oro för att fråga om det är någonting man undrar över eller en maskin som man inte förstår sig på.

Det första som hände på mitt träningspass idag var att en så söt farbror klev upp på löpbandet bredvid mitt och sa "Hej! Så skönt, här behöver man i alla fall inga broddar" (och naturligtvis syftade han på den enorma halkan utomhus). Senare under träningspasset frågade en dam mig hur hon skulle ändra lutningen på en bänk. En annan dam stod och tittade på mig när jag gjorde en bicepsövning i cabelcrossen och sa efteråt "Tänk om man var så ung och stark som du!". Gulliga tant!

Det låter så simpelt och inte alls konstigt kanske, men så här är det alltså aldrig på gymmet annars. Hur är det där ni tränar? Jag önskar så att alla vi som går på gymmet kunde vara lite mer som de mysiga pensionärerna jag träffade idag!