Varför?
Svackor. Jag hatar dom. Jag är aldrig beredd och det känns så fruktansvärt jobbigt när de kommer.
Tvivel. Jag hatar tvivel. Jag önskar att det inte fanns eller i alla fall något sätt att värja sig.
Var f*n är resultaten? Jag vet ju att de finns där, även om jag av någon underlig anledning inte kan se dem just nu. Jag funderar på varför jag tränar så mycket som jag gör. Inbillar jag mig att det är för att jag mår så bra? Är det egentligen för att jag vill bli smalare? För när jag tittar mig i spegeln och tycker att det stickar ut lite för mycket här eller där så tänker jag genast: "Jag har ju tränat hur mycket som helst, varför syns det inte?! Vad gör jag för fel?!". Skyller på träningen och alla tankar om att "det är så skönt" och "jag mår så bra" är som bortblåsta. Då finns bara "Varför blir jag inte smalare?".
Jag vet att det sitter i huvudet och att jag kanske ser upp till något konstigt ideal. Jag vet att det är en inställning och något jag måste jobba med.
Varför spelar det så stor roll hur platt magen är? Varför, varför, varför spelar det så stor roll hur rumpan putar? Jag vet att jag är älskad och omtyckt och att det egentligen absolut inte är något fel på mig. Är jag knäpp? Har jag blivit besatt? Är det all träning som har gjort mig besatt? Min älskade träning, är det ditt fel att jag tittar i spegeln och blir förbannad och ledsen? Det vill jag inte tro...
Jag tittar på kort på mig själv från i sommras och tänker att jag ser stark och snygg ut. Men nu... Är allt det där bleka hullet mitt? Finns det ens? Eller är det bara jag som ser det? Rent tankemässigt så förstår jag ju att det inte är någon skillnad från i somras, i så fall åt "det bättre hållet" med tanke på hur jag tränat i höst. Men ändå kan jag inte få mig själv att förstå det. Varför?
För att förtydliga: Jag är inte överviktig. Verkligen inte. Det vet jag. Jag är inte mullig, ingen annan tänker så här om mig. Jag är nog ganska normal, smal med höfter och bröst. Det finns alltså egentligen ingenting som behöver "jobbas bort".
Jag vill inte vara ledsen. Vill inte känna så här. Vill verkligen inte skriva om det och blotta mina tankar, men jag tror att jag behöver det för att kunna läsa det om och om igen och träna mig själv i att mota bort de här tankarna.
Om någon har tips på hur man jobbar med sådana här saker är jag innerligt, innerligt tacksam.
Tvivel. Jag hatar tvivel. Jag önskar att det inte fanns eller i alla fall något sätt att värja sig.
Var f*n är resultaten? Jag vet ju att de finns där, även om jag av någon underlig anledning inte kan se dem just nu. Jag funderar på varför jag tränar så mycket som jag gör. Inbillar jag mig att det är för att jag mår så bra? Är det egentligen för att jag vill bli smalare? För när jag tittar mig i spegeln och tycker att det stickar ut lite för mycket här eller där så tänker jag genast: "Jag har ju tränat hur mycket som helst, varför syns det inte?! Vad gör jag för fel?!". Skyller på träningen och alla tankar om att "det är så skönt" och "jag mår så bra" är som bortblåsta. Då finns bara "Varför blir jag inte smalare?".
Jag vet att det sitter i huvudet och att jag kanske ser upp till något konstigt ideal. Jag vet att det är en inställning och något jag måste jobba med.
Varför spelar det så stor roll hur platt magen är? Varför, varför, varför spelar det så stor roll hur rumpan putar? Jag vet att jag är älskad och omtyckt och att det egentligen absolut inte är något fel på mig. Är jag knäpp? Har jag blivit besatt? Är det all träning som har gjort mig besatt? Min älskade träning, är det ditt fel att jag tittar i spegeln och blir förbannad och ledsen? Det vill jag inte tro...
Jag tittar på kort på mig själv från i sommras och tänker att jag ser stark och snygg ut. Men nu... Är allt det där bleka hullet mitt? Finns det ens? Eller är det bara jag som ser det? Rent tankemässigt så förstår jag ju att det inte är någon skillnad från i somras, i så fall åt "det bättre hållet" med tanke på hur jag tränat i höst. Men ändå kan jag inte få mig själv att förstå det. Varför?
För att förtydliga: Jag är inte överviktig. Verkligen inte. Det vet jag. Jag är inte mullig, ingen annan tänker så här om mig. Jag är nog ganska normal, smal med höfter och bröst. Det finns alltså egentligen ingenting som behöver "jobbas bort".
Jag vill inte vara ledsen. Vill inte känna så här. Vill verkligen inte skriva om det och blotta mina tankar, men jag tror att jag behöver det för att kunna läsa det om och om igen och träna mig själv i att mota bort de här tankarna.
Om någon har tips på hur man jobbar med sådana här saker är jag innerligt, innerligt tacksam.
Kommentarer
Postat av: Ylva
Hejsan. Vad bra att du kan vara ärlig med hur du känner! Jag har inte ngn hjälp att ge men hoppas på att du ska våga ta hjälp av ett proffs! Livet är för kort för att slösas bort med perioder av så här jobbiga tankar. Jag lovar att du kan må så mycket bättre! Kram
Trackback
